Stridbara Svenskar i Stockholm
Den 23 april var jag på ett fint arrangerat seminarium på Historiska institutionen vid Stockholms universitet, dit jag blivit inbjuden av Mats Hallenberg för att prata om min forskning i allmänhet och De stridbara svenskarna i synnerhet. Titel på min presentation var “Från tidigmodern till modern: Politisk bråkighet under Sveriges långa 1800-tal (1789–1921)”.
Min utgångspunkt var den större debatt om hur relationen mellan undersåtar och överhet har sett ut i Sverige från Dackefejden till Saltsjöbaden, där i modern tid inte minst Eva Österberg har tonat ned förekomsten av politiskt våld och hävdat att “[h]istorien uppifrån och ned har färgats av föreställningar om lag och rätt, ömsesidighet och respektabilitet” - i ett par texter har hon argumenterat för att “svenska modellen” med sin förhandlingskultur går att spåra hela vägen bak till Vasatiden.
Jag tillhör dem som har argumenterat för att Österberg har fel i detta, och att Sveriges förflutna, i alla fall när vi talar om det långa 1800-talet, snarare var ett land präglat av skarpa sociala konflikter och återkommande politiska våldsamheter. Det är också slående att Sverige under denna tid var ett av Europas minst demokratiska länder och att de stora reformerna av det politiska systemet (1865 och 1918) bägge gick igenom i riksdagen under akut revolutionshot.
En viktigt poäng med De stridbara svenskarna är att vi kommer att kunna ge en god bild av det politiska våldet i Sverige före, under och efter Sveriges demokratisering, av allt från brödupplopp till elefantupplopp till strejkrelaterat kollektivt våld. Min förhoppning är att vi därmed ska kunna sätta punkt för “Österbergdebatten”, i alla fall när det gäller vår undersökningsperiod, genom att visa inte bara att svenskarna var bråkiga, utan också hur bråkiga de var, vilka det var som bråkade och varför de bråkade. Vi kommer också att kunna vända på myntet, och titta på ordningsmaktens våld mot mer eller mindre bråkiga folksamlingar – hur många svenskar dödades och sårades av den svenska staten under sin långa kamp för mänskliga rättigheter? Och när vi väl har fått klart det för oss, tänker jag också att det kan vara läge att skriva en större syntes om vilken plats uppror, revolter och andra våldsamheter har haft i Sveriges förflutna och vad det i sin tur säger om landets politiska kultur från Dackefejden till Saltsjöbaden. Jag avslutade min presentation med att skissa upp förutsättningarna för en sådan syntes.